Underbart och skräckinjagade med osäkerhet. Mycket av de känslorna har svämmat över nu den senaste tiden.
Jag vet inte om jag älskar eller hatar det. Osäkerhet visar att man bryr sig, men det bevisar också att man är svag.
So what to do?

Läste nyss om en person som har ett speciellt ställe. Kom då att tänka på mitt speciella ställe. Bara en person som har fått tagit en del från det, och den personen brukar nämna det tillfället ibland. Så jag tror att mitt ställe smittar av sig. Men inte vem som helst får ta del av den.. Det stället där jag är totalt mig själv.

Sitter hemma nu, kanske den sista dagen jag inte packat ner något. För som sagt ska jag äntligen flytta! Som om det inte är alls långt nu i början så är det ett steg bort. Har absolut inget att hämta här hemma längre. Bara mamma, som jag har en väldig svårighet att lämna. Kanske kan vara på tiden att släppa lite nu. Mammas ögonbryn som jag sa när jag var liten. Ögonbryn istället för ögonsten låter ju rätt lika =)

Så, vart ska jag? Älskar att möjligheten finns att åka vart man vill. Sitter inte fast någonstans alls nu efter lägenheten är borta. Men det är så svårt att bestämma sig när man väl sitter där och måste. Skulle haft en kartbok och blunda medans man pekade, och sedan bara dra dit utan några som helst planer. Vore det här för 100 år sedan hade jag nog varit en tvättäkta luffare. Vilket underbart och primitivt liv. Säger hon med lägenhet, dator och telefon.
Jag är för feg för att satsa på det jag vill helt enkelt.
Ska bli ändring på det dock.
-
Blir lite less på mig när jag ska sitta och gnälla över livet också. Man har det så extremt bra! Bortskämda svenska människor. Men vad ska man göra? Jag vill inget hellre än att få åka till ett u-land och bara få hjälpa till med vad som helst. Men det kostar, som allt annat. Hur fan kan det vara så att man måste betala för att hjälpa andra? Mellan 10-20 tusen kronor kostar det för en Svensson att få åka iväg till ett fattigt land för att hjälpa behövande människor i 1-2 veckor. Ja, hur välden är uppstyrd är helt otroligt. Ibland så är det ju nästan så att man önskar att alla skulle få byta plats med dessa människor. Vad mycket bättre det skulle bli då. Man tar hand om sina egna, även om de har olika hudfärger eller religioner. Men nej, status och koncpetet att man ska vara bättre än andra tar över. Jag säger det igen, ren orättvisa är vad det är. Och vare sig jag vill det eller inte så är jag en av de bättre. För jag som vanlig Svensson har helt enkelt inte RÅD att ta hand om mina egna.
-

Nej fy, jag vill inte ens skriva något mer nu.
Jag tar bara ett stycke ur en Winnerbäck-låt som jag tycker passar mycket bra nu.

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör